Shi

Jag hade en helt okej uppväxt, mina föräldrar är de inget större fel på (pappa då, inte mamma) och mitt syskon är det bästa i världen, jag hade de inte svårt i skolan eller så heller. Så vafan gick fel liksom?
Varför mår jag dåligt, jag har väl inget att må dåligt över kan jag känna. Ändå smyger sig känslan på och äter upp mig innifrån..

När jag läser om ÄS blir jag förbannad, för de flesta har en anledning till att de hamnade där de hamnade och jag då vad gjorde jag egentligen för att hamna här? Jo jag bestämde mig helt resolut att gå ner i vikt, jag skapade mig ett problem (vikten) som jag ville ta tag i och egentligen var det helt utan anledning. För jag var inte fet, överviktig eller hade några större komplex över min vikt.

Men sen när jag började granska min kropp, såg jag mina lår och helt plötsligt var det som att det slog mig hur gigantiska det faktiskt var och jag förundrades över hur jag kunde ha missat de förut. Så jag bestämde mig att få bort fettet från låren och få riktigt snygga smala ben.

Jag kände att jag hade hittat nått som bara jag kunde kontrollera. Där började min resa för ungefär tre år sen.

Till en början var jag riktigt sund, tränade, åt rätt och var noga med att unna mig saker.

Så sakta men säkert började jag väl tappa kontrollen och hittade en fixering som var utan dess like, jag blev som besatt av mina lår och insåg att träningen bara gjorde dem större och större. De klarade jag inte.

Så istället började jag dra ner på maten, ökade träningen (kunde springa två gånger om dagen) eftersom att tanken om jag äter mindre och tränar mer, måste de bryta ner musklerna/fettet på låren och det var precis vad som hände. Mina lår blev smalare, sägs det. Jag kan inte se det själv, har tappat all uppfattning om min egen kropp idag och kan inte längre se hur jag ser ut.

För jag ser bara en massa fläsk, för breda höfter, för tjocka överarmar, lår som är FÖR stora, en mage som har fläskveck när jag sitter ner.. jag skulle kunna hålla på i en evighet att förklara vad jag ser.

Det tog mig ett tag att förstå att jag tappat förmågan att se mig själv.

Att jag har en osund relation till mat, vikt och träning det har jag alltid varit medveten om men jag trodde aldrig att jag skulle tappa förmågan att se mig själv. Det tog ett tag att arbeta fram en så sjuk sak.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att återfå den.

Jag är ett freak, jag går inte att placera i nått fack. 
Anorexia har jag inte och inte heller Bullimi.

Dessutom har jag alltid varit tunn, så om någon skulle få veta att jag har en ÄS skulle folk bara säga "ja men de visste man väl, hon har ju alltid varit så smal!" MEN jag har inte alltid varit sjuk.

Nu ska hon gå och lägga sig.

God natt.